Jobbar du utan en fast anställning? Anställs du för ett projekt i taget? Väntar du varje morgon på ett sms från chefen om du ska få jobba eller inte?

Då skulle du kunna sägas vara en del av prekariatet.

Det innebär att din situation på arbetsmarknaden är prekär – du saknar förutsägbarhet och trygghet i din arbetssituation. Det kan till exempel handla om att du ofta måste utföra obetalt arbete för att ta dig vidare på arbetsmarknaden, som att söka jobb eller provjobba gratis.

Allt färre med otrygga jobb väljer att vara med i ett fack

Otrygga jobb innebär ofta negativa konsekvenser för individens livsvillkor och möjligheter att kunna utvecklas. En osäker försörjningssituation gör det också svårt att ställa krav på förbättringar. När du saknar en trygg anställning kan arbetsgivaren alltid hänvisa till att det finns arbetslösa som hade gjort jobbet på samma villkor – eller sämre.

När du hoppar mellan korta anställningar minskar också sannolikheten att du går med i ett fack. Det här syns i fackförbundens medlemssiffror. Under de senaste 15 åren har organisationsgraden sjunkit mest hos de med tidsbegränsade anställningar. 2005 var 83 procent av de fast anställda arbetarna och 80 procent av tjänstemännen med i ett fackförbund. För de med tidsbegränsade anställningar var siffrorna 63 respektive 68 procent.

Idag är siffrorna 67 respektive 75 procent för de heltidsanställda och 37 respektive 53 procent för de som saknar fast anställning.

Så vad beror det här på?

En tänkbar förklaring är att många med otrygga jobb är unga och därför saknar kunskap om facket. Men det finns också en annan försvårande aspekt. Ett fackligt medlemskap handlar om gemensamt strävande efter till exempel högre lön och bättre arbetsvillkor. Med en tillfällig anställning är man inte – eller känner sig i alla fall inte som – en del av sin arbetsplats på samma sätt som sina fastanställda kollegor.

En sak står i alla fall klar: fler jobb i form av projektanställningar, enstaka gig och tidsbegränsade kontrakt kommer försvåra möjligheterna för facklig organisering i framtiden. Det är ett hot mot det som ibland kallas den svenska modellen, alltså att fack och arbetsgivare tillsammans kommer överens om vilka spelregler som ska gälla på arbetsmarknaden.

Politiken måste stå upp för anställningstryggheten

Det är viktigt att komma ihåg att denna utveckling är en konsekvens av aktiva politiska beslut och att sådana alltid kan ändras. Det pratas ofta om att arbetsmarknaden måste bli mer ”flexibel” och ”moderniseras”. Två positivt laddade ord som därmed blir svåra att argumentera emot, men i praktiken handlar dessa åtgärder främst om att försämra anställningstryggheten. Detta är en utveckling som behöver tas på större allvar.

… men facken kan också göra mer

Förutom att politiskt arbeta mot en utveckling med svagare skydd för arbetstagarna och fler otrygga jobb, anser jag att det också finns saker som fackförbunden kan göra för att underlätta i denna nya verklighet.

Så länge arbetsmarknaden ser ut som den gör idag behöver man vara inställd på att det kommer bli en större rörlighet bland medlemmarna och därför göra det enklare – och i vissa fall kanske även billigare – att gå med i och gå ur facket. Annars riskerar man att inte få med sig denna grupp.

I förlängningen kan man även tänka sig sammanslagningar av fackförbund, så att de organiserar fler grupper. Detta både för att minska ruljangsen, men även för att göra det enklare för arbetstagare att veta vilket fackförbund som rör vilken bransch.


Läs också:

Vad är full sysselsättning?

Har du koll på din visstidsanställning?

Överlevnadsguide till första jobbet efter plugget

Skriv en kommentar

x