Hur tar man upp kampen mot modernt slaveri när man själv befinner sig mitt i det? För en grupp kvinnor i Libanon är svaret facklig aktivism. ST-stipendiaten Åsa Hammarborg har träffat några av dem i Beirut.

Jag har slukat artikel efter artikel och fasats över deras öden, men samtidigt fascinerats över den beslutsamhet och styrka som en av Libanons mest utsatta grupper ändå besitter.

I landet arbetar över 250 000 hembiträden. De flesta är gästarbetare och kommer från Etiopien, Sri Lanka, Indien och Filippinerna.

För att förstå deras villkor behöver man känna till det så kallade Kafala-systemet: en modell där gästarbetares rätt att vara i landet är direkt kopplad till en arbetsgivare. Upplägget är vanligt i stora delar av mellanöstern.

”Helt utlämnade till våra arbetsgivare”

I praktiken ger det arbetsgivare makt att när som helst utvisa arbetstagare – men också att hindra dem från att lämna landet, samt att beröva dem på basala fri- och rättigheter.

– Vi är helt utlämnade till våra arbetsgivare, de bestämmer om vi får gå ut eller inte. En del har inte ens en dag i veckan ledigt och en del får inte betalt, säger hembiträdet Maria från Madagaskar.

Bland kvinnorna som arbetar som hembiträden i Libanon saknar många dessutom formella uppehållstillstånd.

– Många av oss är konstant rädda. Det händer att vi blir slagna av vår ”madame” – och när polisen kommer så griper de oss och inte våra arbetsgivare. Vi har inga rättigheter så vi är väldigt försiktiga, säger Juliana från Filippinerna.

”Vi är aktivister nu”

2015 var de med och startade mellanösterns första fackförbund för hembiträden. Men de och några andra av grundarna tröttnade på att deras röster inte fick tillräckligt stort utrymme under ledning av deras fackliga paraplyorganisation – och började om.

Nu leder de i stället gruppen The Alliance of Domestic Workers in Lebanon. I dagsläget är de 70 medlemmar.

– Vi är aktivister nu. Vi kämpar framför allt för att avskaffa Kafala-systemet, som är inhumant och kan likställas med slaveri. Men vi vill också att alla hembiträden i Libanon ska omfattas av arbetslagstiftningen, vilket inte är fallet idag, säger Maria från Madagaskar.

”De vill gärna att man ska känna sig som en dotter”

Jag låter orden sjunka in och inser att det färgstarkt gäng kvinnor jag sitter tillsammans med på en juicebar i stadsdelen Dawra i Beirut, ett av de mest folktäta områden jag någonsin varit på.

De kommer från världens alla hörn. Förutom Maria från Madagaskar är det Elina från Sri Lanka, Juliana från Filippinerna samt Mary och Hanna från Elfenbenskusten. Hanna har även med sig sin nio år gamla dotter som är född i Libanon.

– Jag har arbetat här i snart 36 år, säger Elina. Hela tiden för samma ”madame”, som hon tilltalar sin arbetsgivare.

De flesta av kvinnorna jag pratar med har varit i Libanon i över 20 år. Elina från Sri Lanka kom hit mitt under brinnande inbördeskrig för att arbeta. När jag frågar om man inte nästan blir som en familjemedlem efter så många år hos samma familj svarar hon:

– Vi vill inte det. De vill gärna att man ska känna sig som en dotter, men det betyder bara en sak: att de kan komma undan med att betala dig mindre lön. Tänk dig själv: skulle du ta betalt av din mamma om du hjälper henne hemma? Det är deras argument.

”Gör allt själva”

Jag är så klart nyfiken på hur de lyckas organisera sig när de arbetar under så fruktansvärda förhållanden.

– Vi är en liten ledning bestående av sex personer. För att övertala folk att gå med oss anordnar vi workshops och bjuder in kvinnor som vill delta. Vi försöker träffas varje söndag och ha kurser eller aktiviteter. Vi har inga som hjälper till, utan vi gör allt själva och vi är nya och började för endast ett år sedan.

Juliana berättar till exempel om hur de hade en teaterworkshop som höll på i sex månader. De övade in en teater som de senare hade planerat att spela upp inför publik.

– Den handlade om hur våra liv ser ut, hur vi kom hit, hur vi har det och om våra drömmar. När vi skulle spela upp den efter att ha övat in i flera månader så blev vi till slut stoppade och hotade av polisen så att vi inte kunde framföra vår teater.

Men många av hembiträdena de försöker nå har svårt att ta sig ut från hemmen där de arbetar.

– Därför försöker vi också samarbeta med olika civilsamhällesorganisationer för att försöka synas och få ut vårt budskap.

Trots stora hinder tror Juliana ändå på förändring.

– Vi har börjat gå ut och prata om vad som händer oss och vi har börjat demonstrera. Media skriver om oss så snart vet alla – hela världen – om vad som händer! Snart vet ni i Sverige om vad som händer!

Vi skrattar lite, sedan sitter vi tysta en stund runt bordet och sippar på våra juicedrinkar. Jag beundrar deras mod och deras envishet. Jag tänker att det här är anledningen att jag kom. Jag kan inte göra mycket för dessa kvinnor, men jag kan hjälpa till att sprida deras berättelser vidare till resten av världen.

 

Åsa Hammarborg jobbar som administratör vid Uppsala universitet och är fackligt förtroendevald för ST. Hon irriterar sig på orättvisor och beskriver sig själv som ”lite fackligt frälst”.

 

 


Läs också:

Vad kan svenska socialarbetare lära sig av Jordanien?

Kan menskoppar öka jämställdheten i Uganda?

Skriv en kommentar

x