Behandlas alla lika i arbetslivet? Det vill jag ju gärna tro såhär på 2010-talet. Men när en man vid namn Martin råkade skicka iväg ett mail med sin kvinnliga kollegas signatur fick han en reaktion han inte hade väntat sig.   

Martin och Nicole arbetade båda med att skriva om cv:n åt kunder. Chefen var ofta på Nicole om att hon tog för lång tid på sig med sina ärenden. För Martin gick det snabbare, men han antog att det berodde på att han hade mer erfarenhet.  

En dag hade Martin kund som var helt omöjlig. Otrevlig, avvisande och ifrågasättande, trots att han hanterade ärendet på samma sätt som han brukade. Martin började tröttna. Då märkte han att han av misstag använt Nicoles mailsignatur i konversationen, lätt hänt eftersom de delade inbox.  

Så av nyfikenhet skrev han ”Hej, jag heter Martin och tar över det här ärendet från Nicole.” Och genast blev kunden positivt inställd och tackade så mycket för hjälpen,  trots att han inte ändrat något i sitt sätt att hantera ärendet.  


Efter att ha pratat med Nicole så bestämde de sig båda för att göra ett experiment. Under två veckors tid bytte de mailsignatur med varandra. Och Martin var i helvetet, enligt honom själv.  


Nicole däremot, hade det enklare på jobbet än någonsin.   

Entreprenörer fick hitta på manlig låtsaschef 

En liknande erfarenhet delar de (kvinnliga) grundarna av e-handelsplattformen Witchsy. De hade svårt att få konsulterna de anlitade att leverera i tid och att inte ifrågasätta precis allt. De löste problemet genom att hitta på en manlig medgrundare vid namn ”Keith Mann” och fixa ett mailkonto till honom. När ”Keith” tog över kontakten med konsulterna var det plötsligt inga problem att få jobbet gjort.  

Kvinnor som låtsas vara män för att kunna utöva sitt yrke och bli tagna på allvar har det funnits många exempel på genom historien. Systrarna Brontë gav till en början ut sina böcker under manliga pseudonymer. Den svenska adelskvinnan Ulrika Eleonora Stålhammar valde att leva som man för att kunna bli soldat. Men att det fortfarande behövs i modern tid är desto mer häpnadsväckande.  

Är du lika jämställd som du tror? 

De flesta skulle nog vilja påstå att de bemöter alla någorlunda lika. Men vi är i stor utsträckning omedvetna om vårt eget beteende. Så tänk ett varv till – visar du samma respekt, och lyssnar lika mycket på alla dina kollegor? Eller finns det någon gemensam nämnare för vilka du tycker är mest värda din uppmärksamhet (kanske är det kön, ålder, hudfärg eller något annat)? 

Att granska sig själv är svårt, ja rentav smärtsamt ibland. För Martin blev det jobbigt att inse att han inte alls klarade sina ärenden snabbare för att han gjorde ett bättre jobb. Det var för att Nicole var tvungen att spendera enormt mycket mer tid bara på att få kunderna att respektera henne.  

Tror du att dessa exempel är överdrivna och inte representativa för arbetslivet i Sverige? Testa att sitta i teknisk support och se hur många som, förvånade över att höra en kvinnoröst, säger ”Oj, jag skulle till den tekniska supporten, men jag tryckte nog fel”.  Något som jag, på mitt första heltidsjobb, fick uppleva flera gånger.  


Läs också:

Andas, nu ska vi snacka kvotering

Fatta smartare beslut med inkluderande möten

Hur jobbar facken för en jämställd arbetsmarknad?

Skriv en kommentar

x