Det fackliga arbetet sträcker sig till platser där fackliga och mänskliga rättigheter inte är självklara. Robin Vikström som är arbetsplatsombud för Fackförbundet ST på en av Migrationsverkets asylprövningsenheter i Malmö, deltog på en facklig utbildningsträff i Nairobi, Kenya. Det här är hans berättelse.

Det är en varm decemberdag i ett hektiskt Nairobi. Vi befinner oss på ett hotell i närheten av Ngong Hills som bland annat är känt för Karen Blixen. Framför allt kanske ännu mer känt för filmen om Karen Blixen med Meryl Streep i huvudrollen. Jag är omgiven av ett trettiotal unga fackligt engagerade från Tanzania, Uganda, Rwanda, Nigeria, Ghana, Zanzibar och värdlandet Kenya, såklart.

Borden och stolarna är format som bokstaven U, gardinerna är neddragna och på podiet hänger en flagga från ”Public Services International”, eller PSI – den internationella fackliga organisation som Fackförbundet ST är del av.

Nervositeten släpper dock snabbt, och det tar knappt några minuter innan det blir uppenbart vad som förenar fackligt engagerade över hela världen.

Från nervositet till engagerat erfarenhetsutbyte

Hur hamnade jag här egentligen? Det känns som att det var tre sekunder sedan jag skickade in ett brev om att få delta på en tämligen ospecifik ”utbildningsträff med ST” i ”Kenya eller annat afrikanskt land”. Och plötsligt sitter jag här, i struken skjorta med ett anteckningsblock framför mig utan att riktigt veta vad jag ska förvänta mig. Som ganska ny i den fackliga rörelsen med ett knappt år som arbetsplatsombud på Migrationsverket i Malmö i bagaget, är jag en aning nervös.

Nervositeten släpper dock snabbt, och det tar knappt några minuter innan det blir uppenbart vad som förenar fackligt engagerade över hela världen. Kort efter att våra ”trainers” introducerat utbildningsträffen är diskussionerna igång. Inspirerande, pålästa och engagerade unga vuxna deltar i intensiva debatter och erfarenhetsutbyten. Ämnena är stora och små, vi diskuterar till exempel hur man kan använda ”memes” för att få bättre spridning på sociala medier.

Det luddiga motsatsförhållandet mellan svenska och afrikanska fackförbund verkar finnas med i bakhuvudet på oss alla.

Samtidigt diskuterar vi om man över huvud taget kan använda Facebook för de organiserade som bor på den rwandiska landsbygden. Den goda och skämtsamma tonen som regelbundet bryter in i diskussionerna förtar aldrig allvaret från frågorna som står på agendan.

Det är lätt att känna sig vilsen och lite bortskämd i det här sammanhanget. Jag håller en presentation om min roll som arbetsplatsombud och lyfter upp fördelarna med medbestämmandelagen (MBL) och den svenska modellen. Samtidigt berättar jag om min osäkra framtid i den mycket stora omställning som Migrationsverket befinner sig i. Åhörarna lyssnar intensivt, och kanske påpekar jag det uppenbara när jag säger att de förutsättningar som mina afrikanska fackliga kollegor arbetar under är mycket annorlunda. Det luddiga motsatsförhållandet mellan svenska och afrikanska fackförbund verkar finnas med i bakhuvudet på oss alla.

Trots alla olikheter finns mycket som förenar

När vi diskuterade privatisering, rättvisa skattesystem och jämställdhet tänkte jag direkt på hur långt vi har kommit i den svenska fackrörelsen. Det är lätt att bli fartblind när det bråkas i MBL-förhandlingar, eller när lönerna drar ut på tiden. Nairobi var för mig en väckarklocka i det avseendet.

Låter det bekant att privatiseringar hotar delar av våra verksamheter och att jämställdhet fortfarande är svårare att uppnå praktiskt än på pappret?

Kollektivavtal sluts i bästa fall ett par gånger i vissa av våra systerförbunds historia, och det där lagstadgade inflytandet som vi i Sverige efter hård kamp och organisering nu skördar frukterna av skymtas i bästa fall långt borta i horisonten i länder som Nigeria och Tanzania.

Det är ändå inte detta, ganska uppenbara, som jag tar med mig från resan till Nairobi. Med tanke på hur olika kontexter vi arbetar och verkar i så är olikheterna inte förvånande. Det jag framförallt tar med mig är hur mycket som förenar oss.

Låter det bekant att medlemmarna frågar ”vad gör egentligen facket”? Låter det bekant att det i vissa helt avgörande fall upplevs som att det saknas solidaritet mellan förbunden och mellan andra fackligt engagerade? Låter det bekant att privatiseringar hotar delar av våra verksamheter och att jämställdhet fortfarande är svårare att uppnå praktiskt än på pappret? Att dessa tankar lyfts av fackrepresentanter från länder i både östra och västra Afrika, i vad som först verkar vara en totalt annorlunda kontext kanske låter lite ledsamt. Men för mig ger det både perspektiv och hopp att veta att finns fler likheter än skillnader.

Många insikter med i bagaget hem

Det är kanske just det som gör dessa utbyten så oerhört viktiga. Att få möjligheten att stanna upp och reflektera över; hur når jag egentligen ut till medlemmarna kring vad vi gör? Varför är vårt arbete viktigt? Hur är vi som fackrörelse föregångare vad gäller jämställdhet? Dessa frågor känns för mig än mer centrala efter erfarenheten i Nairobi än de varit förut.

Det är förmodligen den insikten som det fyra dagar långa utbytet av skratt, tankar och konkreta idéer har genererat i mig. Vetskapen om att kampen aldrig är avslutad. Vetskapen om att det inte finns något perfekt tillstånd på arbetsmarknaden. Vetskapen om att kampen inte är lokal eller nationell, utan internationell. Och vetskapen om att det alltid är bättre att organisera sig för att uppnå förbättring, än att sörja!

Relaterat: Vill du göra en fältstudie utomlands som rör fackligt arbete, demokrati och mänskliga rättigheter? Som ST-medlem kan du då söka STs internationella stipendium.

 


Läs också:

Hur ser kvinnors situation ut på den indiska arbetsmarknaden? 

Freja och Julia vill ge en röst åt dem som producerar vårt vin

Svenskarnas favoritvin har ett högt pris – för dem som producerar det

Skriv en kommentar

x