I Sverige är förhållandevis många med i facket. Något som med lite finare ord kallas att vi har ”hög organisationsgrad”. Detta ligger till grund för våra relativt sett höga löner, bra arbetsvillkor och stabiliteten på arbetsmarknaden.  

Utvecklingen ser dock inte lika lovande ut. Vi ser en tydligt sjunkande organisationsgrad, framförallt bland dem under 30 år 

Den ökade individualiseringen av samhället har knappast varit till fackförbundens fördel. Enligt Ungdomsbarometern anser idag 90 % av 15–24-åringar att de själva har stora möjligheter att påverka sin framtid och arbetssituation. Nästa generation in på arbetsmarknaden har alltså en uppfattning som står i konflikt med grundtanken om att tillsammans arbeta för bättre villkor, vilket är avgörande för den fackliga idén.  

Men förutom den övergripande utvecklingen i samhället, tror jag även att facken själva bidragit till de sjunkande medlemstalen.   

Tydliga krav gjorde facklig kamp lättbegriplig 

För 100 år sedan var kraven tydliga. Man kämpade för allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag och dessutom för rätten att organisera sig fackligt. Man stötte på, minst sagt, tufft motstånd, men till slut genomfördes alla punkter. Idag skulle aldrig de som då var politiska motståndare, våga kritisera dessa reformer. Detta i och med att de skulle ha en överväldigande majoritet mot sig.  

Kort sagt, man får inte glömma att arbetstagare och arbetsgivare i grunden har olika intressen. Genom att aldrig tydligt belysa detta, blir det svårare för den yngre generationen att se vad facket är till för. 

Det finns mycket kvar att kämpa för 

Det är inte heller så att det inte finns saker att ta tag i; kämpa för sex timmar arbetsdag, mot sexuella trakasserier och mot nedskärningar i offentlig sektor. Jag tror dessutom att dagens mer pragmatiska strategi är illa vald av två andra anledningar. 

Den ena: När fackförbunden mer sällan går ut i strejk eller aktivt försöker flytta fram positionerna, försvagas succesivt också förhandlingspositionen. Man måste ibland våga spela de korten man har, för att kunna vinna.  

Utan nya visioner står vi still  

Den andra och kanske starkaste anledningen: Få människor blir övertygade att lägga tid och pengar på en idé som främst strävar efter att upprätthålla något. Självklart måste rörelsens historiska vinster försvaras, men det behövs också nya visioner om hur vi förbättrar villkoren för arbetstagarna. Vi får inte heller be om ursäkt för att yttra dessa krav, det gör nämligen sällan de som vill begränsa dem.  

Margaret Thatcher utkämpade ett öppet krig mot gruvarbetarnas fackförbund i Storbritannien under 80-talet. dagens Ungern har Viktor Orbán infört en ”slavlag” som gör att arbetare kan tvingas att arbeta 400 timmar övertid om året. De som vill begränsa arbetstagarnas rättigheter räds inte att flytta fram sina positioner.  

Även om fackförbunden utför ett viktigt arbete även idag, så tror jag att de får svårt att behålla sin starka position om de stora framtidsvisionerna saknas.  


Läs också:

Från fackförbund till försäkringsbolag, eller?

Hur jobbar facken för en jämställd arbetsmarknad?

3 skäl att inte gå med i facket

Skriv en kommentar

x