Har du funderat på hur det kan komma sig att grupper som på papperet har samma förutsättningar presterar helt olika resultat? Psykologen Will Schutz tog sig an frågan redan på 1950-talet. Hans slutsats är att alla grupper genomgår olika mognadsfaser och att det är viktigt att gruppens formella ledare, typiskt sett en chef, förmår anpassa sitt ledarskap efter den fas gruppen befinner sig i.

Schutz observationer mynnade i en teori han kom att kalla FIRO – Fundamental Interpersonal Relationship Orientation. I det här blogginlägget har jag också tagit inspiration från Jörgen Fältsjö som i sin tolkning av FIRO drar paralleller mellan ledarskap och föräldraskap. Enligt Schutz och Fältsjö genomgår alla grupper tre olika faser. 

Tillhörighetsfasen 

Den första fasen benämner Schutz som en tillhörighetsfas där deltagarna frågar sig om de vill tillhöra gruppen och om de är välkomna där. Ofta är gruppdeltagarna så upptagna med att lära känna varandra att deras huvudsakliga uppgift får stå tillbaka.   

Så hur bör ledaren agera för att få gruppen att fungera så bra som möjligt? Schutz menar att här behövs ett ledarskap som kännetecknas av styrning och struktur. Jörgen Fältsjö gör liknelsen till hur man förhåller sig till ett litet barn – sannolikt vet föräldern bättre än treåringen själv vad som är bäst för hen. Ledaren kan också föra gruppen framåt genom att ge den en arbetsuppgift som är så svår att alla måste hjälpas åt. 

Först när hela gruppen har bestämt sig för att alla medlemmar hör hemma där kan den gå vidare till nästa fas.  

Rollsökningsfasen  

I den här fasen har gruppens deltagare blivit mer oberoende av varandra och vill testa gränser, både för vilket utrymme de själva har i gruppen och hur mycket de påverkas av andra. Det är inte ovanligt att det bildas konflikter och/eller informella undergrupper och ledare. Eftersom deltagarna i gruppen har fullt upp med att positionera sig får gruppens huvudsakliga uppgift fortfarande inte tillräcklig uppmärksamhet.  

I rollsökningsfasen gäller det att ledarskapet karaktäriseras av öppenhet och kommunikation och att gruppens deltagare känner att de får komma till tals. Ledarstilen beskrivs bäst som ett handledarskap. I parallellen till föräldraskap kan relationen beskrivas som den mellan förälder och tonåring: låt gruppen/tonåringen testa gränserna men utan att det går för långt och fallet riskerar bli för stort. 

Öppenhetsfasen  

Först när gruppen känner varandra tillräckligt väl för att vara bekanta med både formella bitar såsom kompetenser, och mjukare värden av typen ”så här funkar person x i den här situationen”, når de den fas där de kan utföra sin uppgift på ett fullt ut effektivt sätt. I den här fasen har man uppnått ett ömsesidigt beroende där man tillsammans fungerar som kuggar i ett maskineri.  

Här har ledaren blivit den auktoritet som gruppens deltagare vänder sig till på eget bevåg, lite av en nestor. På föräldraskapstemat kan relationen beskrivas som liknande den en förälder har till ett barn som flugit ur boet men vänder sig till föräldern då och då med frågor. I den här fasen är det viktigt att ledaren tillämpar ett situationsanpassat ledarskap och agerar med social kompetens.  

En bra ledare för gruppen framåt 

Summan av kardemumman är att en ledare som förmår ta hänsyn till en grupps förutsättningar kan föra gruppen framåt och få den att nå sin fulla potential. Det är viktigt att ledaren inte forcerar gruppens resa från en fas till en annan, eller kväver de diskussioner som uppstår under rollsökningsfasen utan ser dessa som ett nödvändigt steg i att få gruppen att gå framåt. 

Alla har vi ju deltagit i grupper av olika slag: på jobbet, i skolan, i föreningslivet. Känner du igen dig i beskrivningen av de olika faserna? Kommentera gärna! 

Läs också:

Bossig kollega eller informell ledare?

Fast i favoriserings-fällan? Här är 5 tips för ett objektivt ledarskap

Så håller du bra utvecklingssamtal som chef

 

Skriv en kommentar

x